Borta bra...

Hej, nu är vi hemma i Sverige igen, har tvättat en jättehög, ätit svensk pizza och filmjölk, premiärkört motorcyklarna och avverkat första arbetsdagen. Vi har haft en fantastisk resa, men det är skönt att vara hemma igen och även om det gott kunde få vara lite varmare så är det ändå vår nu.

Vi tänkte avsluta med att utifrån våra egna erfarenheter ge lite tips för andra som eventuellt är sugna på att ge sig ut till sydostasien.

För det första. Åk med ett schysst flygbolag. Det är långa resor och bekvämlighet och underhållning ombord gör mycket för hur man känner sig när man kommer fram.

Växla bara in lite fickpengar i Sverige till respektive land ni ska besöka. Resten av pengarna tar man enklast ut i bankomater. Resecheckar är döda.

Ingår en stopover i biljetten, så kolla upp om det är några förmåner kopplade till den. Vi nappade på Singapore Airlines stopover-erbjudande och kunde bo för 500 kronor natten på ett riktigt bra hotell mitt i stan och dessutom ingick freebees och rabattkuponger till en massa sevärdheter i Singapore. Det var otroligt prisvärt.

Skor och kläder är billigt eller billigare i Singapore och Malaysia, men är man som jag en högrest kvinna med 40 i skor så får man räkna med ett klart begränsat utbud.

Elektronik är fortfarande prisvärt på de här breddgraderna även om skillnaderna säkert har minimerats. Det är rimligt att räkna med 70-80 % av priset i Sverige. I Singapore och Malaysia så är prutning mer eller mindre kutym, men i Japan är det helt enkelt uteslutet. Taxfree är dock möjligt att få i många butiker i Tokyo och Kyoto, men skatten är bara 5% så det är inte så stor skillnad.

Riktiga fynd i Japan är bra kockknivar. Vi köpte ett par Globalknivar som bara kostade hälften av vad de betingar hemma. Är man på jakt efter begagnade kameradelar finns det också en stor marknad för detta. Akihabara är det officiella elektronikdistriktet i Tokyo, men även i Shinjunku finns ett par riktigt stora kamerabutiker, t.ex. Yodobashi. Kyoto har också en del kameraaffärer och Kurt fyndade ett begagnat objektiv. Prisnivån allmänt i Japan är inte så hög som jag inbillar mig att många tror. Schyssta hotell kan fås för 700 SEK per rum och natt, maten varierar från 30 SEK för en väl tilltagen, men enklare nudel- eller risrätt till ca 500 SEK för till exempel sukiyaki. McDonalds är alltid räddningen när inget annat står till buds och även här är det billigare än i Sverige.

I Japan får man vara beredd på att få pratar engelska och att många skyltar också saknar engelsk transkribering. Ta med guideböcker och skaffa en bra karta på flygplatsen eller turistbyrån, för den kommer att behövas. Japaner är oerhört service minded och kommer trots språkförbistringar att försöka hjälpa till om man är vilse och ibland kan man ha turen att de även kan några ord på engelska. Kommunikationen underlättas av att man tar med sig en liten parlör och lär sig några grundläggande fraser som till exempel Tack så mycket, goddag, adjö, tack det var mycket gott (kommer man att få anledning att säga ofta!), kan vi få betala, kan jag få boka en biljett.

Vet man hur man ska åka är det en riktigt bra idé att förboka hotell i Japan långt i förväg. Väl på plats kan det vara svårt att hitta, göra sig förstådd och dessutom kommer man lättare in i landet om man vid Immigration kan ange var man ska bo första natten. Ett annat tips är att på Narita flygplats använda sig av hotellbokningsservicen. Vi gjorde det för vår andra natt och fick på så vis tag i ett prisvärt boende. I april är det säsong för körsbärsblomning och då är trycket på hotellen extra hårt. Även japanerna turistar då, framförallt i Kyoto. En tidig förbokning är återigen nyckeln.

Kommer man att åka runt i landet lönar det sig att fixa ett Japan Railpass för en vecka eller två beroende på hur länge man ska stanna. Det går bara att lösas i utlandet och inte när man väl kommer till Japan. På flygplatsen byter man in sin check mot ett tågkort och sedan får man åka obegränsat på alla linjer Japan rail driver. Det inkluderar Shinkansen mellan städer och även för att ta sig inom Tokyo. Vi upplevde det som otroligt smidigt att ha ett railpass och utnyttjade det mycket. Det enda man ska tänka på är att det kan vara bra att boka plats på Shinkansen innan man åker iväg. Det finns oreserverade platser tillgängliga, men det kostar inget att reservera säten så det kan det vara värt.

När man betalar på restauranger i Japan sker det nästan alltid i kassan vid utgången. Man lämnar inga pengar på bordet och dricks är ovanligt. På vissa enklare nudelställen finns det automater precis när man kommer in med bilder på vilka maträtter som serveras. Mata in pengar, tryck på knappen för den maträtt du vill ha och lämna lappen som kommer ut till personalen bakom bardisken. Enkelt och smidigt.

Angående Internetuppkoppling: För att komma runt åäö-problemet när man reser utomlands (det finns helt enkelt inga åäö på utländska tangentbord) kan man göra som vi gjorde. Det finns nämligen en funktion i Windows där man håller in Alt-tangenten och slår en sifferkombination på det numeriska tangentbordet längst till höger. Beroende på vilken kombination man slår in så dyker det upp olika tecken, även sådana som inte finns på det lokala tangentbordet. Som exempel kan nämnas å som motsvaras av koden 0229 eller ö som är 0246. Vi hade skrivit upp alla koderna (åäöÅÄÖ) på ett litet kort som vi laminerade och hade i plånboken. När vi sedan skulle maila eller blogga skrev vi först hela texten i programmet notepad som finns på i stort sett alla Windowsdatorer, och använde sedan funktionen Sök/Ersätt för att byta ut alla knasiga tecken som blev när vi skrev åäö mot de riktiga. Sedan är det bara att kopiera in texten i sitt mailprogram eller bloggdito.

Till sist: var inte rädd för att prova de lokala köken! Här finns så mycket gott att upptäcka att det vore synd att bara komma hem med hamburgare i magen. Och allt är inte fisk i Japan, utan det finns gott om biff och fläsk i många rätter.

Våra sorterade (censurerade..) bilder kommer vi så snart vi hinner att lägga upp för allmänt beskådande på nätet, men vi återkommer om länken hit. Tack till er alla som följt oss, läst och kommit med inlägg som förgyllt vår resa. Vi hörs. /Kurt och Anna-Lena

Shop-a-holica

Sista natten i Japan! Vi sitter nu på hotellrummet som ligger ett kort kaststjärnekast från Ikebukuro. Som en väldigt trevlig överraskning upptäckte vi att vårt hotell hyr ut bärbara datorer med Internetaccess för löjliga 1000 yen (67 kronor) per dygn. Bekvämt att sitta på rummet och blogga!

Efter gårdagens blogging gick vi till hotellet och lade oss att vila i några timmar. Vi hade trots allt varit vakna sedan 4 och åkt ut till en stängd fiskmarknad och vänt. Vid 18-snåret hoppade vi upp, duschade och mummade upp oss, satte på danskorna - eller stavas det dansskorna - och drog sedan till Roppongi. Denna del av Tokyo är ökänd för sina många klubbar och sitt ymniga nattliv. Vi hade via nätet lyckats hitta spår av en swingklubb och sökte oss dit. Väl på plats möttes vi av en liten bar med discjockey, ett litet dansgolv och en blandning av japaner och amerikaner som dansade Lindy Hop! Vi blev mycket varmt välkomnade, och vi var inte sena att beträda dansgolvet. Det var störtkul att dansa igen efter det lilla uppehåll som semestern har inneburit. Anna-Lena blev snart uppbjuden av en av jänkarna, och jag högg tag i en japanesiska som hette Yuri. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det var faktiskt riktigt häftigt att märka att de dansar Lindy Hop precis som vi gör i Sverige, det funkade till 100%. Rätt häftigt, och ett jättekul sätt att träffa folk. När vi nämnde att vi var från Sverige var samtligas första kommentar "Herräng?". Herräng är en liten skithåla i mitten av mörka Uppland som varje år har en stor Lindy Hop-camp som trot eller ej drar folk från hela världen. Så vare sig man är i danskretsar i London eller Tokyo och nämner att man är från Sverige så blir folk lyriska och pratar Herräng. Yuri och hennes man Mike (som dansade med A-Lo och nådde henne typ till höftbenet) skall till Herräng i sommar, så vi utböt lite adresser om vi skulle råka dyka upp där samtidigt.

Efter dansen var vi trötta (och svettiga), så vi åt lite kinesiskt på en jättefin krog och gick hem. Det var massvis med svarta människor i Roppongi sent på kvällen vilket var lite skumt eftersom de inte syns till annars. På tunnelbanan, på gator och torg är det annars bara japaner, japaner, japaner.

I morse skuttade vi upp ur sängen vid 5 och stack mot fiskmarknaden - tagning 2! Denna gången fick vi utdelning, en orgie i fiskar, fiskare, fiskförsäljare, fiskflakmopeder och ett allmänt fiskliv och fiskkiv. Tidigt på morgonen kommer alla fiskebåtarna in till en plats i Tokyos hamn och lastar av sin fångst. Denna säljs sedan under några hektiska timmar till alla restaurantägare, affärsinnehavare och dylikt i Tokyo. Mitt i detta kaos smög vi omkring och försökte att undvika att bli nedsprungna, överkörda eller få fisk över oss. Vi såg hur många olika sorters fisk och skaldjur som helst, otroligt att de äter allt. Tonfiskar stora som nötkreatur sågades upp på bandsågar och kördes iväg på trehjuliga mopeder som verkade gå på självmordsuppdrag i de trånga gångarna.

Efter fiskfesten åt vi frulle på Subways och åkte vi hem och lade oss igen. Upp igen vid 11 för lite SHOPPING! Vi satte siktet på Shinjuku och spenderade hela dagen där. Vi tänker inte outa vad vi har köpt här och nu, det får ni var och en se senare. Kanske. Om ni har varit snälla! Kan dock nämna att mitt springande i kamerabutiker givit mig följande insikt - Konica Minolta ligger i dvala i väntan på att nya ägaren Sony skall få tummen ur. Objektiv var slutsålda överallt, både nya och begagnade, och jag ångrar lite smått att jag inte slog till på det begagnade 50mm/1,7 som jag fingrade på i Kyoto. Men jag är skitnöjd med mitt mördarsigma som till ett löjligt lågt pris ger helsköna bilder. Och så är det så groteskt stort att man kan skrämma små barn med det! I like!

Vi skall nu packa våra väskor och softa på rummet återstoden av kvällen. I morgon vid 11-snåret lättar vi från Tokyo Narita. Mellanlandning i Singapore där vi ugglar i timmarna sju innan vi lyfter igen. Beräknas vara hemma vid 9 på morgonen på lördag. Det skall bli skönt! Resan har varit helt suveränt bra, Japan har överträffat alla förväntningar, men hemma är alltid hemma. Ser fram emot svensk flottepizza och motorcykelfahren. Om ni inte har fått igång den svenska våren där hemma ännu så är det hög tid att börja nu. Vi kommer hem!
Väl hemma kommer vi att skriva ett sista blogginlägg där vi sammanfattar alla våra intryck, ger lite tips och råd baserade på våra erfarenheter.

Igge-pigge, det kommer att bli pheta money shots i sommar! Med 300 millimeter kommer man att se glimten i ditt öga när du sätter en 720-backflip-roastbeef-to-the-pipebone. Om vi får med Martinez har vi en backup camera på 8 megapixl. Och en backupåkare. Och en backupförare. Lyss efter mullret från våra motorcajkels i sommar!

Cred till T-bone, the MAN, som snappat upp att vi faktiskt nästan till 100% lyckats leverera klanderfria åäö i våra bloggningar. Det har faktiskt inte varit helt o-svårt, tjing-tjongarna har ju helt annorlunda tangentbord. Man kan säga att vi har "hackat" dem, och vi berättar hur i nästa blogginlägg.

To be continued... He he he...

P.S. Kom igen nu, nu är det upplopp! Kommentera järnet! D.S.

Kyoto

Konnichiwa! Nu är vi tillbaka i vårt lilla internetbås i Tokyo efter en utflykt till Kyoto på 2 dagar. Kul att höra att det börjar bli lite vårväder att snacka om i Sverige och att ni har det bra. Kära syster, var inte diskret för all del, vi har bara gett ut blogadressen till halva bekantskapen ;-) Lotta om du läser det här - vilket jag tvivlar på iofs med tanke på att du kanske har liiite annat att stå i nu - så stort grattis!!!

Vi har nu turistat i fem dagar i Japan och vi känner att det är dags att sammanfatta några av intrycken. Först och främst, Japan är helt klart ett underskattat turistmål och har fått ett oförtjänt rykte om sig att vara dyrt. Jämfört med andra länder i Sydostasien, ja, men inte jämfört med Sverige. Undantaget är boende. Vi hade ett litet sjå att hitta hotell för våra sista nätter i Tokyo, men till slut lyckades vi boka ett hotell som för sin standard kanske är lite dyrare än vad vi räknat med, men det är ändå ok. Kläder kostar som hemma eller mindre och maten är definitivt billigare. Visst finns det lyxkrogar här också, men man kan få mycket god mat för 30-50 kronor om man vill.

Maten är något annat vi vill prisa. Vi har ätit så mycket gott sedan vi kom hit: fantastiska smakrika nudelrätter, teppanyaki (när man grillar sitt kött vid eget bord), sushi - halleluja, yakitori (kycklingspett), tempura (japansk friterad mat som t.o.m jag gillar). Listan kan göras lång. En sak som förvånade oss var vilka gottegrisar japanerna är. Här finns konditorer överallt med hundratals bullar och bakelser på rad och vi har utsett oss själva till testpanel.... Kurt och jag fikar nog en två gånger om dagen och det är nog tur för oss att vi hittills gjort några mil till fots genom all sightseeing. Smaskens!

Kommunikationen är ett intressant kapitel. Engelska kan man inte räkna med ens från den yngre generationen, ett fåtal kan lika många engelska ord som vi kan japanska, men tillsammans med teckenspråk räcker det faktiskt oftast. Japanerna är väldigt artiga, glada och trevliga och gör sitt bästa för att hjälpa till även om språkförbistringen är stor. Apropå kommunikation så är inte mobiltelefoner små och nätta som jag hade föreställt mig. Av fältstudierna att döma har de flesta stora, clam-mobiler och tjejerna har nästan undantagslöst mobilsmycken i form av kedjor fästade vid dem eller till och med stora mjukisdjur (only in Japan...).

Modevetenheten är hög bland de yngre och vi känner oss hyfsat nerklädda. Ska man tro den kvinnliga delen av befolkningen så är cowboyboots och kortbyxor som slutar strax över knät the shit i vår. Kräver mycket spinkiga ben för att bäras upp, så det kommer knappast att leta sig in i min garderob dock...

Som en annan liten modeassecoar bär var och varannan munskydd. Michael Jackson skulle känt sig som hemma. Till skillnad från Jackson är det nog så att japanerna inte är så rädda för att bli smittade som att smitta (denna hänsynsfullhet) och vid sjukdomstecken åker skyddet på. Vi kan ju inte låta bli att tycka att det är lite konstigt förstås, men här är det helt naturligt.


Tillbaka till resan och Kyoto. Vi tog Shinkansentåget som svischade från Tokyo i 300 km/h. I Kyoto hade vi bokat hotellrum som gick i japanese style med tatamimattor (av strå) och sängar på golvet. Vi var trötta den dagen vi anlände och varvade ner genom att gå till ett allmänt badhus (sento) och skrubba oss. Herrar och damer badar nakna var för sig, så här fick vi dela på oss. Har man varit på Hasseludden i Stockholm känner man igen ritualen med att sitta på en pall och ösa vatten över sig ur ett kar. Sedan har man ett antal bassänger att välja mellan: het bubbelpool, iskallt vatten, utomhusbad, örtbad. Säkert bröt vi mot ett antal etikettsregler, men det var i alla fall skönt att duscha sig ren efter tågresan. Senton är inte bara till för att sköta sin hygien utan lika mycket en social mötesplats och jag kunde inte låta bli att tänka på boken Lutherska badet när jag såg de gamla damerna sitta och skvallra.

På måndagen var vi piggare och gav oss ut på Filosofens promenad som är ett vandringsstråk genom de lite äldre delarna av stan längs med tempel och en liten kanal. Det är särskilt vackert så här års eftersom körsbärsträden blommar och jag vet inte hur många foton vi tog på de små rosa blommorna som doftar så ljuvligt. Vi var ju inte ensamma direkt eftersom det här är en stor publikdragare, men det var en himla trevlig utflykt ändå. Vi avslutade genom att åka buss ner till centrum, vilket var speciellt. Vi steg på i framdörren och ville betala busschauffören, men han såg bara ut som ett frågetecken och efter en del dividerande framkom det att man kliver på där bak, tar en biljett och sedan betalar i ett myntinkast när man kliver av där fram. Precis bakvänt mot hemma alltså.

Den bilden man får av Kyoto i En geishas memoarer, för de som sett filmen, med trånga gränder och trähus är egentligen bara en liten del av stadskärnan som heter Gion. Här samsas Geishahus (som fortfarande existerar) med klubbar där mer lättklädda damer underhåller... Kurt fick dock inte ett enda påhopp från inkastarna vilket kan ha berott på min närvaro? Vi valde i stället att gå till en annan typ av klubb som är minst lika stor i det här landet - karaoken. Vi blev anvisade ett eget litet rum med en TV, en tjock telefonkatalog som innehöll namn på alla artister och låtar som fanns tillgängliga, en fjärrkontroll och två mickar. Sedan var det bara att programmera in önskad sång och trycka play så började musiken spela med någon corny video i bakgrunden. Från att ha varit lite försiktiga i början sjöng vi sedan för full hals i två timmar tills våra röster var helt slut. Det var något av det roligaste vi gjort här. Lyckad kväll.

Mer gående blev det på tisdagen då vi bland annat besökte Nijoslottet med ett berömt golv som knarrar så det låter som en fågel (näktergalsgolvet) och en oerhört vacker slottsträdgård. I Kyoto ägnade vi oss också åt en hel del shopping eftersom city är mer överskådligt. Det blev lite souvenirer, globalknivar som är grymt billiga här och sedan investerade Löf i ett begagnat kameraobjektiv, det största han kunde hitta förstås.

Det har han fått användning för idag. Vi steg upp i ottan för att åka till en fiskmarknad som är berömd i Tokyo. Det visade sig att den är stängd två onsdagar i månaden och vi hade timat en av de dagarna. Ingen ide att hänga läpp, vi får åka dit imorrn i stället. Efter en närande frukost på McDonalds (ja, vi äter inte bara japanskt) så bestämde vi oss för att åka till Ryogoku som är det distrikt där sumobrottarnas stall ligger. Vi hade hört att man kunde komma och titta på träningarna i vissa av dessa så kallade beyas och efter en del letande och hjälp från en liten herre som själv skulle åt samma håll hittade vi rätt. Vi fick sitta ett par meter ifrån och titta på när de stora sumobrottarna i sina tygblöjor stred på det stampade jordgolvet. Vi fick en helt annan bild av sumo genom att titta på det live och insåg att det är mycket teknik och skicklighet inblandat. Och styrka. När två 130-kilos kolosser drabbade samman sa det bara smack. Hierarkin i beyan var mycket tydlig och jag kände igen tilltalsord och bugningar från karaten. De yngre hälsar och passar upp på de äldre, står och håller deras handdukar, ger dem vatten och så vidare. Verkligt intressant morgon. Sedan var vi förstås lite trötta, så nu har vi bara softat några timmar.

Vårt mål ikväll är att ta oss till en swingklubb i Roppongi och dansa lite. Vi får väl se om vi lyckas.

Vill bara avsluta med att tacka för alla de tips vi fått från vänner och bekanta om Tokyo och Kyoto. Vi har använt dem och våra fina guideböcker flitigt.

T-bone, vi vill hälsa att vi tar med oss något tillbaka till dig som kommer få dig att känna dig som en goldmember...

Tokyo-a-Go-Go baby!

Nu har ni inte hört av oss på ett tag, och vi har massor med nya intryck att dela med oss av! Senast vi skrev var vi i Kuala Lumpur. Vi lämnade denna trevliga stad med flyg till Singapore, där vi i princip bara åt middag, duschade och satte oss på ett nytt plan till Tokyo. Vid midnatt lyfte en jumbojet med oss ombord, och 07.10 lokal tid landade vi (efter ett jättestuds precis i sättningen) på Tokyo Narita flygplats. Komforten ombord var förstås hög, men tyvärr satt vi precis bredvid ett pentry där flygvärdinnorna sprang in och ut hela tiden, så det blev aldrig riktigt mörkt och lugnt.

Första kontakten med japanerna blev passkontrollen, där de prompt ville att vi skulle uppge var vi skulle bo. Vi uppgav namnet på vårt första hotell, och då blev de nöjda och släppte in oss. Efter att ha löst in våra Japan Rail Pass-vouchers kunde vi åka gratis tåg in till staden, och hela resan var vi som två sovsvampar. Tåget stannade vid Shinjuku, och därifrån var det ca. 10 minuters promenix till vårt hotell, Park Hyatt Tokyo.

Vi var lite spända, hotellet från filmen "Lost in Translation" är Tokyos allra flottaste, och vi visste inte hur de skulle ta emot två skitiga gaijin med ryggsäckar. Vi gick in i en magnifik lobby och såg oss om efter en reception. En kvinna kom fram och frågade oss om vi var gäster på hotellet, och när vi svarade ja ledde hon in oss i hissen. Hotellet ockuperar nämligen översta våningarna av tre enorma skyskrapor (som sitter ihop), och 41 våningar upp hittade vi receptionen. Den superartiga värdinnan ledde fram oss till ett skrivbord där en ännu artigare madame tog över och skötte vår incheckning med höjden av grace. All hotellpersonal stannade upp för att hälsa och buga när man kom gående genom korridoren, och det var inte tal om att vi skulle bära vår packning själv, den fick en stackars 45-kilos flicksnärta konka upp till 47 våningen där vårt rum låg. Och vilket rum sen! Vi låter bilderna tala för sig själva, men vi blev helt betagna när den motoriserade gardinen gled åt sidan och visade den fantastiska utsikten över Tokyo. Badrummet helt i marmor och glas kändes som från en annan värld, och den föruppvärmda toalettsitsen gjorde att man kände sig som en kung. När man suttit klart på toa hade man en buffe av arselspolningsalternativ (hård stråle, mjuk stråle och dusch och olika oscilleringsgrad på de ovanstående) att välja mellan. Man avslutade sittningen med en varm fönvind som blåste torrt. Allt kontrollerades från en liten knappsats. Kunde jag ta med mig något hem från Tokyo så vore det denna geniala toalettstol!

Det är svårt att bestämma sig för vad det bästa med hotellet var, den grandiosa inredningen, personalens extrema känsla för service och uppassning eller superutsikten från varje fönster man passerade. Men Park Hyatt var verkligen en upplevelse som var väl värd varenda yen och som vi gladeligen gör om.

Efter incheckning och allmän yra över sakers förträfflighet gittade vi ut på stan. Först åkte vi till ett område som heter Ginza där man kan shoppa tills man stupar. A-Lo gjorde ett tappert försök att hitta strumpor som inte var sydda för hober. Hon fryser konstant eftersom det är friska vårvindar här i ett 13-gradigt Tokyo med blå himmel.

Lunch åt vi på ett typiskt japanskt nudleri. Efter lite inledande missförstånd matade vi in sedlar i en automat vid ingången, tryckte på en knapp med en bild med något som såg gott ut och fick en biljett. Denna gav man till en kille bakom disken längre in och fick nudlar. Dessa var fantastiskt goda, och billiga framför allt!

När vi ändå var i Ginza passade vi på att smita in på Kabuki som är en traditionell japansk teater. Hårt sminkade män (inga cheyer på scen) framför magnifika teatrala opus vars kimonoprakt endast överskuggas av dess kulissdito! Vi köpte biljetter till 1 akt av en föreställning om en stackars härskare som snart skulle bli avsatt och satt och begrät detta hos en älskarinna i tre kvart. Allt var på japanska förstås (Man kunde hyra engelsk walkman-guide, men det ville vi inte), det var jättevarmt i lokalen och vi var trötta, så vi somnade en liten stund. Det roliga var dock att publiken med jämna mellanrum skrek uppmuntrande ord under föreställningen, oftast skådespelarens "husnamn" eller något sådant. Tydligen väldigt vanligt, och det hör till Kabuki. Det var lite bizarrt att det efter en ball stickreplik från den erkände skådespelaren på scen börjar hagla tillrop från publiken.

Vi stapplade ut från teatern, glada över att få ha tagit del av härskarens öde - och att det bara tog 45 minuter. Vi svansade runt i stan ett tag till, hamnade på Sony Showroom där elektronikjätten ställer ut det finaste av sin fina produktarsenal. Helt sanslösa HDTV-apparater som vi bara kan drömma om i Sverige, supertunna och superstajlade VAIO-datorer och mp3-spelare förstås. Sötast var AIBO som är en robothund som går omkring, dansar, sjunger (blip-blop), viftar på svans och öron - allt till röstkommando. Om man klappar den på ryggen eller huvudet blir den glad, och blip-bloppar lite till eller gör något sött!

Efter detta slank vi in på en Sushirestaurant full av affärmän som satt och åt och drack fredagsöl. Stämningen var hög men ordnad, och vi satte oss vid disken bakom vilken sushikockarna hackade och hade sig. Vi beställde varsin laddning och vår kock formligen trollade fram sushibitar i övermänsklig fart. Man såg knappt att hans händer rörde sig, men exakt blev det. Och det var den godaste Sushi vi någonsin ätit! När vi sade det på vår parlörjapanska blev affärsmännen bredvid oss fnittriga. Artiga men fnittriga.

Vi valde att avsluta kvällen på New York Grill and Bar högst upp i hotellet (som också k:nns igen från Lost in Translation) med drinkar och levande jazzmusik.

Vi sov som klubbade svampar hela natten och vaknade med ett soldränkt Tokyo utanför fönstret. Utcheckning under en symfoni av artigheter, och sedan stack vi till Shibuya för att hitta en varm kofta till kalla A-Lo. Enormt mycket folk ute denna lördag, men allting funkar på något sätt ändå. Visst kan tunnelbanetågen vara så fulla att man inte kan vända sig om utan att det flyger japaner omkring en, men ingenting stannar upp, allt flyter på. Alla infrastrukturers moder finns i Tokyo!

Vi har varit på en japansk spelhall (Pachinko) där vi satt helt förtrollade i en timme och sköt medaljonger över rörliga plankor för att få rosa bollar att åka uppför en spiral. Vi har även besökt Uenoparken och Tokyos vetenskapsmuseum. Ganska intetsägande museum, vårt enda bestående intryck är att japanerna inte är några hejare på djurkonservering, det mesta såg rätt taffligt ut. Parken utanför var lugn och vacker med sina blommande körsbärsträd och gamla japanska byggnader.

Lite knepigare har det varit att hitta Internetcafe i den här staden. Få människor pratar engelska här, alla skyltar (utom på västerländska varuhus och i tunnelbanan) är på japanska, och det mesta ligger ju faktiskt ovan gatuplan i denna djungel av skyskrapor. Vi snubblade precis över ett litet guldkorn på 5:e våningen i en av byggnaderna runt Ike-Bukuru där vårt nya hotell ligger. Man får ett litet bås med dator att sitta i, man sitter på golvet med kuddar runt sig, och det känns väldigt mysigt. När vi skrivit klart det här skall vi kolla upp huruvuda det finns några bra dansklubbar i Tokyo.

I morgon åker vi Shinkansen-tåg till Kyoto, men jag känner på mig att vi kommer att återvända till Tokyo före flygresan hem nästa fredag.

Vi hoppas att alla har haft en bra påsk där hemma. Hoppas att Tomas har klarat sig bra i repetitionerna med stora stygga fyrorna.

Kom-ikapp-bilder

Bonjour tout le monde! I morse när vi skrev, lade Loopia av, så vi fick börja om. Därav den inledningsvis okommenterade bloggen. Men nu är vi tillbaka! Vi är i Kuala Lumpur och gör av med pengar. Det kändes lite konstigt att lämna Perhentian, men vi måste säga att det kändes sköööönt att sova i en säng inatt som inte gav naturlig kroppspeeling pga all sand på lakanen... Gårdagen bestod av mycket väntan och resor,så den var ganska händelselös, men till slut var vi framme och sprang på ett schysst hotell med en gång. En välbehövlig dusch och sedan bar det ut på stan och nattmarknad i Chinatown. Försäljarna har argument som "mam, it's a genuin copy!" Can't argue with that... Köpte äkta falska adidas-tröjor och billabong-väska som vi prutade ner till under halva priset. Säkert blev vi lurade...

Nedan har vi samlat lite bilder från ön och gårdagen för att komma ikapp bildmässigt. Glad påsk till er alla. Nästa gång vi hörs är vi i Japan.

Det första som mötte oss i Kuala Besut på väg ut till ön var en hamnarbetare som på något vis
fått en drakbåtst-shirt från sjölundaverket i Malmö...


Framme på Perhentian.

Båtutflykt till Redang. Kurt är startklar i sin shortie.


Blå blå vindar och vatten.

Vår mysiga lilla stuga i pepparkaksdeg.

äta bör man. Det gjorde vi gärna och ofta.

I tysk marsch genom djungeln... Framifrån: Julia, Anna-Lena, Jan, Alison (Aussie) och dive master Robbo (Aussie).

Sista dagen på stranden. kanske därför jag ser så surmulen ut...

Taxiföraren som körde oss till flygplatsen i Kota Bahru på fastlandet hade jobbat som taxichaffis i 25 år. Han hade haft samma bil hela tiden, en zigenarmerca årgång 1977 med 300 000 mil plus på mätaren... (Sant!)

Så här skäggig blir Kurt efter en veckas Robinsonliv.

Framme i Kuala Lumpur. Invigde kvällen med att äta Satayspett på öppen gata. Vår slutsats är att det varken finns bilprovning, socialstyrelse eller hälsovårdsmyndighet i Malaysia. Spetten var för övrigt de bästa jag ätit!